…
Här, i den stilla gryningen
Kan jag känna, allting andas, igen
Dom tunga molnen,
drev iväg med vindarna
Inga tårar, ifrån himlen,
blir till regn
Vi, hör orden i en sång, som
finns kvar här i våra hjärtan
Nu, i lugnet efter stormEn ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord
Som en sol som värmer oss
Som ett himmelskt stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende,
med en tro
Kärleken ärOch när natten sänker sig
Är vi trygga i varandras andetag
En vind, som smyger sig hit in,
bär en doft utav vilda rosorEn ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord
Som en sol som värmer oss
Som ett himmelskt stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende,
med en tro
Kärleken är
En ängel flög förbi,
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord
Som en sol som värmer oss
Som ett himmelskt stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende,
med en tro
Att kärleken är
Den här sången har alltid betytt mycket för mig, ända sedan jag var liten. den har alltid kännts betryggande. speciellt nu när allting inte är så lätt. Låten och jag har någonting gemensamt. Den & jag finns alltid här för min mamma, min pappa & min lillebror. och alla andra närstående. livet är svårt & jävligt orättvist, men det gäller att kunna gå vidare & se frammåt. det är så varje människa gör, för att överleva varje dag.
För lite mer än två månader sedan fick jag & min familj beskedet att min 11åriga lillebror har cancer. För er som inte visste om det här tidigare kommer den här texten kanske som en chock. Men jag har inte känt för att skriva någonting om det här ämnet eller min lillebror i min blogg tidigare. För jag tycker att det är ett så pass tungt & svårt ämne, som många inte förstår & kanske tycker är väldigt jobbigt att få veta om. De som har, eller har haft en familjemedlem med cancer, vet & förstår vad jag pratar om. Men om man inte är drabbade av det eller har drabbats av det, kan man inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur det är. Jag kan tala om att det inte finns några ord. precis så känns det. allting är bara tomt, som om en del av mig har försvunnit & alldrig kommer att komma tillbaka igen. för så känns det. Det är otroligt tuff & jobbig period för mig & min familj just nu, men vi gör allt för att se det positiva i det & försöka att se framåt. det här känns lika overkligt varje gång jag sätter fingrarna på tangenterna och skriver om det. men nu är det på tiden att ni som inte redan vet, får reda på varför jag inte alltid är på topp ibland & varför min bror inte längre bor här hemma. han bor nu på Lundsbarnsjukhus för cancersjuka barn. jag skulle villja tacka alla som jobbar där av hela mitt hjärta. för att de gör ett så fantastiskt och otrorligt jobb varje dag. Och hela tiden räddar liv. Men det största berömmet av alla ska min bror ha. för att han är så jävla stark & modig. han är min riddare och jag älskar honom så jävla mycket <3 Tack även till alla vänner & närstående som har ställt upp den senaste tiden. det betyder.
Nu tänkar jag inte skriva mer om det här, det gör för ont i hjärtat. det finns så många miljoner tankar & ord jag skulle vilje skriva av mig, men när jag sätter fingrarna på tangenterna säger det bara stopp. jag är ledsen att ni som läsare ska behöva läsa det här. om jag själv fått välja är det ett kapitel i mitt liv jag gärna skulle ha hoppat över. Jag vet att ni gillar att läsa om den obekymrade sidan av mig med shopping, fika & fest. men det känns som att ni borde veta om att mitt liv inte alltid är en dans på rosor. allting är inte alltid lika bra som det verkar.
var stark <3
Jag hoppas att jag inte har förfärat er alldeles för mycket med det här inlägget. tack för att ni tog er tid till att läsa och försöka förstå mig bättre. over and out för ikväll alla mina kära läsare :-*