2008 har inte direkt varit ett speciellt bra år för mig. Det har nog ärligt talat varit det värsta året i mitt liv. Väldigt många negativa och tråkiga saker har darbbat både mig och min familj, så jag har länge sett fram emot att detta året ska ta slut.  Då kan jag få börja om på nytt igen och försöka att förtränga de saker som hänt så gott det går. om det nu går. Men Nu ska jag inte bara ta upp de negativa händleserna, för det har hänt många positiva saker också (: Här får ni i alla fall en kort sammanfattning av detta året.

Januari:

I mitten av januari fick jag blindtarmsinflamation och opererades. Jag fick förbjöds av läkarna att rida på 6 veckor vilket ledde till att jag missade en del viktiga kval, och finaler. Samt uttagningen till Holland. Alltså kan man säga att allt jag jobbat riktigt hårt med under ett år av träning,träning,träning. Bara rann ut i sanden.
Min 16 års dag  den 27  januari tillbringade jag sängliggandes, eftersom jag fortfarande inte orkade gå efter operationen. Som tur var kom släkten + Mina fina vänner med fina presenter och höll mig sälskap (:

Februari:

När jag äntligen bättrat mig efter operationen & fått ta bort dom jobbiga plåstren på magen och börja rida igen gick det ungefär 1 vecka, sen fick jag epelepsi. Det innebar en ganska stor vändning i mitt liv eftersom jag inte längre fick gå ut och dansa på klubbar vilket är något av det bästa jag vet.  Jag fick inte gå på bio, inte sitta för länge framför datorn, inte få sömnbrist eller lågt blodsocker och massa annat trams.. Dessutom var jag hela tiden så jävla rädd att jag skulle få fler anfall, så jag vågade typ inte sätta mig framför en dator eller knappt kolla på vår tv om den råkade flimmra till lite. Sen var det alla jävla kontroller med EEG & EKG och Datormonografi ectra. Nu har det gått 10 månader,  och jag oroar mig inte lika mycket längre för vad som ska hända om jag får lågt blodsocker eller inte sover ordentligt, det känns bara fånigt (; & visst går jag på bio & dricker alkohol utan att det är någon fara, visst jag känner av det lite ibland med det är ingen ”big deal” Därremot är jag fortfarande lite lätt skraj för hur jag ska reagera om jag går på ett discotek med mycket ljuseffekter, eftersom det var på en nattklubb jag fick mitt senaste anfall.. men, men det tiden den sorgen!?
Men så i slutet av februari blev jag helt plötsligt jätte yr och läkarna gjorde fler tester men kunde inte annat än att konstatera att jag hade ett väldigt vältränat hjärta (vilket var trevligt att höra (: ) och att jag hade för lågt blodtryck (inte lika trevligt). Men jag behövde inte ta några speciella medeciner för det. Det var helt enkelt en förklaring till varför jag blir yr ibland och ingen direkt fara.

Mars:

Mars månad var en ganska lugn månad & jag började komma igång med träning av hästapållen igen (: Dessutom började jag må bättre från allt skit.

April:

I april dog min systers fina häst bara 5 år gammal av en hjärnblödning. Och min mobror hans fru & deras barn åkte på semester i Thiland där Louise (min mobrors fru) trampade på något form av djur, som har lett till att hon fortfarande nu efter 8 månader har symptomen att hon blir trött så fort hon gör någonting, vilket leder till att hon måste gå och lägga sig & ta vilo pauser hela tiden. Hon har alltså inte kunnat jobba på 8 månader och läkarna vet fortfarande inte vad de ska göra. Jag tycker att läkarna i Lund har varit helt fantastiska & duktiga, och det är klart inte lätt för dem. Men i vissa fall känns det som att de skulle kunna göra sitt jobb lite bättre.  I övrigt var april en helt ok månad.

Maj:

Maj har nog varit den bästa månaden det här året (: Början var härlig med fint väder & mycket date-ning för min del hihi.. Sen den 25 maj åkte hela familjen + kusiner & farmor till korsika på sol-semester. Det har nog varit den bästa eller i alla fall en av de bästa semestrarna i mitt liv, så det var riktigt nice (: Med mycket fest, sol, bad & fridfullt i familjen. Sen allt folk jag lärde känna när jag var där, det har bettyt mycket. & de goda drinkarna & stranden & ååh.. Det var en helt underbar semester! Vi kom hem igen den 31 maj & det första jag gjorde var att sticka iväg med vännerna på en fest i lödde (: Då kändes det som om sommaren tog fart och började, och det var en härlig känsla!

Korsika - 08

Juni:

Juni började så bra juni kan börja & slutade så dåligt det bara kan sluta.
Första dagarna i Juni var vi iväg med klassen på Öland & det var riktigt mysigt (: Det solades, badades, umgicks, vi sov på stranden, shoppade, trängde ihop oss så många det bara gick i de små stugorna & vädret var hela tiden helt perfekt! ((: Sen var det ju inte helt fel att komma tillbaka precis till skolavslutning & avslutningsbal (; Dessvärre var inte min lilla kropp jätte glad över att jag hade sovit i sanden på en kall strand natten innan, så jag gick till balen & avslutningen med 40 graders feber (;  Men jag hade ändå en trevlig kväll (: Sen började sommarlovet och det är ju alltid lika härligt varje år!

Klass 9D tack för 3 fina år (:

Öland – 08

Öland – 08 Jag & tjejerna åkte ensamma in en dag
till Borgholm för att shoppa. Det var en mysig dag!

Jag föra avslutningsbalen (:

Men det hann inte gå mer än drygt en vecka förren det som absolut inte fick hända, hände.
Min lillebror hade någon vecka tidigare varit hos läkaren för att mamma ville undersöka så att det inte var någon fara med att han hade haft huvudvärk varje morgon under den veckan vi var på korsika. Han brukde nämligen alldrig ha ont i huvudet, så mamma vill kolla upp det fall i fall. Min mamma och min bror åkte därför iväg för att röntga hans huvud. Innan de hunnit komma hem, ringer telefonen och jag svarade. Det var läkaren som undrade om mamma och sebastian kommit hem än, och om min mamma i så fall kunde ringa upp honom så fort hon kommit tillbaka. När de kommit hem igen ringde mamma till läkaren, och han ville att både mamma och pappa skulle komma in till sammans så fort som möjligt för att han ville att det skulle ”titta på en sak”. När jag såg min mammas blick kändes det som att få ett is-spjut genom hjärtat. Alla förstod att det var allvarligt, men försökte tänka att det förmodligen inte var någon större fara. När mamma & pappa kom tillbaka var jag ute i stallet och mötte dem utanför huset. Tårarna började rinna på båda två när de klev ur bilen & de började rinna på mig med på mig med. De behövde inte säga något, jag förstod. Samma kväll den 24 juni, lades min lillebror in på avdelning 62 i Lund. Avdelningen för barn som svävar mellan liv och död.
4 dagar senare blev han opererad för en hjärntumör som täckte 1/5 av hjärnan. Operationen tog 14 timmar, men kirugerna var jätte duktiga och tack vare dem, överlevde min lillebror operationen & har inte fått några kvarstående men. Jag vill verkligen tacka de personer som opererade honom av hela mitt hjärta för att de räddade livet på min lillebror, det går inte att beskriva hur tacksam jag är för det <3
Nu återstod bara beskedet om tumören varit godartad, så att vi inte behövde oroa oss eller om det var just det, det inte fick lov att vara.. cancer.
Veckorna rullade på och vi var nästan helt övertygade om att tumören hade varit godartad eftersom han hämtade sig så snabbt & mådde relativt bra. Han fick till och med komma hem och bo hemma ett litet tag (:
Efter 2 veckor fick vi beskedet om att tumören var en elakartad, aggressiv cancer tumör som kunde ha spridit sig vidare till ryggmärgen eller fler minder tumörer i hjärnan. Det känndes som att jag fick ett hårt slag i magen, precis efter att jag fått ett slag som gjort att jag tappade andan. Jag hade nästan varit övertygad om att det inte var någon fara, nästan. Dagen efter lades min bror in på avdelning 64, avdelningen för cancersjuka barn. Där har han nu bott under 6 månader med cellgifter, strålbehandling & massvis med slangar, medeciner,  aparater & andra svårt sjuka barn. Jag kan fortfarande inte, efter allt som har hänt fatta att allt inte bara har varit en otäck mardröm som jag inte kan vakan ifrån. Det är sjukt. Helt sjukt. De som inte har varit med om en upplevelse som den här kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur det är. Men jag kan tala om att det är något jag hoppas att ni läsare aldrig har fått eller kommer få uppleva.
Att min bror blev sjuk ledde i sin tur till fler omvändningar som har varit svåra att tackla.  Till exempel flyttade min pappa tillbaka hem till vårt hus, och det kändes ganska konstigt eftersom jag fortfarande inte har förlåtit honom fullt för vad han har utsatt vår familj för. Jag började också tappa ridningen, det som jag alltid brunnit som mest för. Helt plötsligt orkade jag knappt gå ut i stallet längre, jag orkade knappt se hästarna & jag hade ingen alls lust att rida längre. Jag antar att jag var i någon sorts chock. Jag kunde inte sova, inte äta, allt var helt meningslöst. Ett jävla helvete.

<3
Juli: 

Ni ska inte tro att eländet var över..  Trotts att jag inte trodde att det kunde bli värre, så kunde det bli så. Falsterbo horse show veckan är något jag varje år ser väldigt mycket fram emot och det har jag gjort enda sedan jag var ungefär 2 år. Tidigare har det alltid varit hästarna det har handlat om, men de senaste 3 åren har jag åkt dit tillsammans med kompisar för att jobba och festa. Det här året hade vi sett till att kunna bo i falsterbo hela veckan, festa varje dag, föräldrafritt och hela kittet (; Vi hade hyrt en stuga och ordnat upp alltig bra. Och jag tyckte att det skulle bli otroligt skönt att komma ifrån verkligheten som för tillfället var väldigt jobbig, och bara festa och ha kul en hel vecka tillsammans med mina vänner. Första dagen var jag nere med min vän Linn i den underbara lilla stugan vi hyrt, för att packa upp en del av sakerna vi hade med oss. Allt var på topp och vi gick ner på stranden och dansade &  sjöng & drack cider! Det är en dag som jag nog alldrig kommer att glömma (: men redan dagen där på gick allt i kras, och vi blev utslängda ur stugan, hotade & pressade på pengar av gubben som ägde den. Vi fick komma på en nödlösning att bo i en matsal på en campingplats tills vi hade samlat mod att berätta vad som hänt för våra föräldrar. Det var något av det värsta jag gjort i hela mitt liv. Att behöva berätta för mina föräldrar som låtit mig bo själv med mina kompisar i stugan i en vecka, att jag hade ljugit & blivit utslängda från stugan. När jag dessutom visste att de beffan sig på sjukhuset och att min lillebror var i ett så svårt tillstånd gjorde att allt kändes 100 gånger värre. Jag ville bara lägga mig ner och dö. Resten av dagarna i veckan pendlade vi mellan falsterbo & lund för att kunna jobba. Varje dag hade jag känslan av obehag & att bara villja fly där ifrån, men i och med att vi var tvugn att jobba kunde vi inte komma undan det. Till helgen lyckades jag i alla fall få till två dagar med fest på campingen, jag ville bara få nån dag där jag kunde glömma lite av verkligheten för en stund. Men det höjde inte humöret avsevärt mycket. Allting var redan förstört. Och den stora onda klumpen jag hade i magen försvann inte förren flera veckor efter själva händelsen. Jag mår fortfarande illa bara jag tänker på det. Men något jag är oerhört glad över är att vi vänner höll ihop & stöttade varandra, och klarade av den hemska veckan utan att deppa ihop.
Efter falsterbo var det mesta allmänt deppigt. Jag hade inte lust att festa, vädret var ganska dåligt, mamma & pappa bodde på sjukhuset & jag bodde själv hemma. Så när hösten & Augusti började närma sig var jag riktigt lättad.

Vilken vecka!!

Vårt nödlösnings boende, en matsal på en campingplats..

Som tur var fick vi en bra kväll (:
Fint väder, öl med brazilianska hopplandslaget & sen fest
på kampingen!

Augusti:

Augusti var en ganska bra månad, det kändes lite som en ny start. Först var det malmöfestivalen och det var trevligt (: Sen började skolan & det var riktigt skönt att börja om på något nytt och få andra saker att tänka på. Polhem, eller att börja gymnasiet känndes inte alls skrämmande för min del. Tvärt om jag var bara lättad över att få börja om på något nytt.  Klassen är jätte gullig och även om det är mycket tuffare än i grundskolan så rullade det på ganska bra. Självklart har tankarna på min lillebror slitit lite på krafetrna och koncentrationen, men det har ändå funkat okej.

September:

Hela september handlade i stort sett om skolan & sjukhuset, det tog nästan allt tid. men det var även en del fester, vänner & små resor tillsammans med Natalie.

Min & Natalies skåne resa (:

Oktober:

I Oktober fick vi beskedet att Sebastian skulle flyttas till ett sjukhus i Uppsala för att få en bättre behandling. Så efter någon vecka flyttade mamma, pappa & Sebastian en himla massa mil uppåt landet. Och kvar stod jag ensam med hus, stall & sex hästar. Som tur var kom Linn hit och bodde hos mig & hjälpte mig, och sen löste det sig så att en förälder bodde hos Sebastian i Uppsala & en bodde hos mig här i skåne.

Min ängel <3

Vi fick träffa princessan (:

Linn tog bra hand om mig (:

November:

I november månad kom Sebastian hem varje helg för att hälsa på, men på vardagarna bodde han på sjukhuset i Uppsala. Resten rullade på som vanligt, och jag började rida lite igen (:

December:

Den här månaden har Sebastian äntligen avslutat sin behandling, Jag har kommit igång med ridningen igen, Pappa firade jul tillsammans med vår familj och det känndes ganska konstigt. Första terminen i skolan är avklarad & ja, imorgon är det början på ett nyt år.

Det här året har det som sagt hänt mycket negativt, men jag har också lärt känna många trevliga nya personer, ändrat uppfattning om många saker & insett hur viktigt det är att uppskatta & hålla hårt i det som betyder. Imorgon börjar ett nytt år, pappa kommer att flytta tillbaka hem till sig, Sebastian kommer inte längre att bo på sjukhuset, jag ska försöka satsa på år 2009 kvalen med hästen & lägga ner lite mer tid på skolan. Det kommer att bli en hel del förändringar,  men jag går med på nästan vad som hellst bara det nya året blir bättre än det förra..

Over and out this year :-*