Äntligen kan jag andas ut. Operationen är över & Sebastian mår bra & vaknar till korta stunder emellan åt. Han är inte riktigt vid medvetande, men han är vaken i alla fall & det är huvudsaken. Jag var så himla rädd att han skulle somna in och alldrig vakna igen. Fy fan vad orolig jag var. Riskerna är ju så stora när det är en hjärnoperation. Jag har varit på sjukhuset från kl. 06.00 i morse & kom precis hem. Jag gick till skolan & var med på en lektion under tiden han opererades, mer orkade jag inte. Jag ville vara hos honom så mycket jag bara kunde både före och efter operationen. Nu är vi inne i samma veva igen på något sätt, men den här gången känns det äntligen som att det är över. Det hoppas jag av hela mitt hjärta att det är. Han ligger just nu på neurologiska intensivårds avdelningen (NIVA) men förhoppningsvis får han flytta tillbaka till sitt eget rum på avdelning 62 redan om några dagar. Att se honom så som jag såg honom idag efter operationen är den bilden jag kämpar som mest med att förtränga. Att se honom ligga där helt hjälplös med en massa slangar & aparater för att hålla igång hjärtat och för att kunna andas. För er som aldrig har varit med om något liknande går det inte att förklara. Jag har lika svårt för att förstå att det är min lillebror som ligger där varje gång jag ser honom så. Att han är så liten & svag, och  kämpar mellan liv & död. Det finns inte ord. Små barn ska leka och ha kul, inte ligga i en säng & kämpa mot döden. Det senaste året har jag sett så många saker, så många barn som jag hoppas att ni alldrig kommer att uppleva eller behöva se. Fan för cancer, det ska bara inte få finnas.

Sebastian före operationen.
Han är så jävla stark, det är ofattbart <3

<3