Du har sviktit mig, ljugit för mig & undanhållit saker för mig så många gånger att det knappt känns längre. Jag ville så jävla gärna tro att du hade förändrats, att du har insett dina mistag, ångrat dem & bestämt dig för att aldrig mer gör som du en gång gjort. Men trotts allt du utsatt mig för, alla lögner och alla svek. Så verkar du inte ha insett ett skit. Du var den jag litade mest på, såg upp till & som alltid fanns där. Tills jag helt plötsligt insåg att hela min uppfattning av dig bara var en lögn. En falsk bild av verkligheten. Ett skal som skyddade din insida och som verkade så bra och säkert. Ända tills det en dag började spricka upp. Saker började helt plötsligt komma fram. Saker som skakade hela mig värld & som jag aldrig ens vågat tänka om dig. Du var för bra för det, det var inte du. Eller, det var vad jag trodde i alla fall. Ju mer jag fick reda på desto mer hängde allt samman & alla brickor började falla på plats. Jag vet att jag aldrig kommer att hitta alla bitar av ditt liv, och jag vet att du aldrig kommer att hjälpa mig att fylla i de luckor jag så desperat försöker fylla. Det är som mosaik, nästan omöjligt att hitta bitar som ska hamna på rätt plats & sedan förstå hur de hänger ihop. Du krossar mitt hjärta gång på gång och gör mig så otroligt sårad & besviken. Jag vill så gärna lära känna dig, veta mer om dig, vara den som står dig nära och som alltid finns där. Men hur jag än försöker, hur jag än anstränger mig, vad jag än berättar för dig. Så får jag aldrig någonting tillbaka. Du kan öppna dig för bartendern, för dina vänner & för arbetskamraterna. Men jag får alldrig veta, får alldrig höra, får inte chansen att lära känna dig så som de får. Jag kan inte förstå varför? Och jag kan inte förstå hur jag kan ta på mig skulden och känna det som om allt vore mitt fel,varje gång du behandlar mig illa. Jag är så trött på det här. Blev så glad när allting ljusnade lite för ett tag och jag började förstå dig. Jag var lycklig när jag för ett kort tag vågade skratta tillsammans med dig. När jag vågade anförtro mig åt dig & ha lika roligt med dig som jag minns att vi en gång hade. Men det var innan alltig blev såhär komplicerat. Som en mörk skugga kastad från ingenstans, försvann all tillit, tro & hopp i ett enda svep på bara några sekunder. Nu är det borta föralltid. Det här var sista gången.
Min högsta önskan var att lära känna dig. Att få veta vem du är och har varit. Att veta vilken färg du tycker är vackrast, vilken bil du helst kör, vad du har för drömmar & vad du upplevt i ditt liv? Var det för mycket begärt? På grund av dig har jag otroligt svårt att lita på någon, att visa mina känslor och att låta någon annan få en del av mig & mitt hjärta. Du har förstört så mycket, kan du inte förstå det? Jag önskar att det var mitt fel så att jag kunnat ställa allt till rätta, men så är det inte.
