Den här veckan har jag varit på sjukhuset ungefär från 6 på morgonen till 23 på kvällen varje dag, med lite skola emellan åt. Det tar på krafterna kan jag tala om. Varje dag när jag kommer hem är jag så glad att vara hemma att jag nästan vill lägga mig ner och kyssa golvet. Då har jag bara varit borta 17 timmar och inte ens gått igenom en 100 del av vad min lillebror har gått igenom. Tänk då vad Sebastian måste längta hem. Jag pratade med Isabells mamma igår. Det börjar äntligen se ljusare ut för henne och det värmer i hjärtat något otroligt. För bara några månader sedan trodde både läkare och vi andra att det var kört. Det fanns nästan inget hopp alls för Isabell. Då hade hon bott på sjukhuset under en svår cellgiftsbehandling i nästan 1 år utan resultat. Hon fick de starkaste cellgifterna + strålbehandling men inget av det gav resultat och tumörerna fortsatte att växa & sprida sig. Ett tag började det vända, när behandlingen var över och de inte kunde ge henne mer gifter eftersom det skulle slå ut kroppen helt. Läkarna  sa då att de lyckats få bort 20 % av tumörerna. 20 % visst det är bra, men de andra 80% ? När jag och Isabells mamma pratades vid senast berättade hon att de inte längre kunde åka hem när de hade permision och Isabell mådde bättre. Det var så tufft för Isabell  lämna hemmet & åka tillbaka till allt skit på sjukhuset när permisionen var över, att hon själv sa att hon ville stanna på sjukhuset och inte ens prata om hemma. Isabell är 8 år. Men nu har det inträffat ett mirakel. Behandlingen har börjat verka & Isabell mår bättre. Jag träffade henne personligen en liten stund senare. Det var som att träffa en helt annan människa än den isabell jag träffat tidigare. Sist jag såg henne satt hon utanför sitt rum, blek, undernärd med en sond-slang under näsan & droppställningen med cellgifter bredvid sig. Hennes blick var tom & i händerna höll hon sin favorit docka som hon lekte med. Den här gången sken hon som en liten sol. En pigg & glad liten unge med hår som börjat växa ut igen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Isabell kommer att bli helt frisk en dag. Lilla Isabell. Desvärre är det inte bara goda nyheter som möter en när man kliver in på avdelning 62 & 64. Själv klart önskar man att det vore annorlunda, men för det mesta är det dåliga nyheter som kommer upp. Det kan vara någon man hört  blivit bättre & fått komma hem. Men sen helt plötsligt springer man in i dem utanför rummet bara för att få höra om ”återfall” eller ”försämringar”. Redan i början av denna veckan fick vi reda på två dåliga besked. E blir sämre, levern tar stryk av gifterna så de har flyttat tillbaka till sjukhuset igen. En av de andra barnen (jag väljer att inte nämna namnet här) gick bort i helgen. Det skapar på något sätt lite panik. När de andra på avdelningen blir sämre & går bort. Åter igen påminns jag om att vi befinner oss på avdelningen där barnen svävar mellan liv och död, och att min lillebror också gör det. Det är en grym värld. Det är så jävla orättvist.

Nu ska jag försöka sova. Det blir den vanliga kvälls ransonen; Oboý & sömntabletter. Jag har nog inte sovit ordentligt på 2 veckor, är helt slut på dagarna. usch varför kan inte detta bara vara över & borta för alltid? <3